Hur behagligt det än är att njuta av utsikten från ditt bord i skuggan på restaurangen, och hur skönt det än är att åka från ställe till ställe i bil, så blir upplevelsen av naturen mycket större och mer intensiv när du använder dig av apostlarnas hästar för att komma upp till toppen av berget. Och var är landskapet vackrare att göra detta, än i Toscana?
Man säger att omväxling förnöjer, och aldrig känner jag det mer än när jag vandrar. Även det mest bildsköna och förtrollande landskap blir trist när jag vandrat genom det en längre tid, och möjligheten för variation alltid av största vikt när jag väljer område för mina vandringssemestrar. Toscana är därför ett perfekt val eftersom du får allting: berg, skogar, hav, kullar, lågland, odlade marker och outforskad natur, små landsbyar och stora kulturstäder. Dessutom ska det poängteras att möjligheten för god mat och vin heller inte saknas. Man har ju behov av att fylla på med kalorier!
Det har tagit mig många år att på allvar upptäcka potentialen i Toscana som vandringsområde. Första gången var ett fiasko, men det var faktiskt helt och hållet mitt eget fel. Jag hade nämligen inte orienterat mig ordentligt hemifrån, så jag trodde att man kunde vandra på de idylliska stigarna genom det centrala Toscana, med ryggsäcken på ryggen utan att bli uttråkad: landskapet är ju så vackert! Det kunde jag för all del, men stora sträckor blev avklarade på landsvägar då det inte fanns några stigar, och het asfalt med flitigt passerande bilar i hög fart utgör inte de bästa förutsättningarna för vandring. Lärdomen var att vill du vandra långa turer i Toscana så ska du sätta sig väl in i möjligheterna först, och välja sitt område med omsorg.
De allra flesta tänker sig för betydligt mer än jag, och dessutom är det också förhållandevis få som önskar vandra hela sin semester från morgonen till kvällem. Det vanligaste är att ha en fast bas, varifrån du i bil kan ta dig till vandringsstigar av passande längd för en halv eller heldag. Jag vet inte hur många tusen kilometer utmärkta vandringsrutter det finns i Toscana, men du behöver inte åka långt ut på landet förrän du stöter på skyltar som anger lokala rutter, eller ser de röd-vita markeringar som indikerar en av vandringsförbundet CAIs stigar. För att ta sig fram kan man boka en hyrbil i Italien. Flera gånger kommer du uppleva att stigarna passerar ditt semesterboende, det sker bland annat vid I Veroni, La Caminata, Casa la Vite, Fattorie Santo Pietro och flera andra. Den gamla pilgrimsrutten genom Italien, La Via Francigena, går precis förbi lantstället La Torraccia di Chiusi vid San Gimignano.
Om formen och viljan tillåter det, kan det nordvästra Toscanas bergrika delar varmt rekommenderas. Norr om Pisa och Lucca hittar du de Apuanska Alperna som bjuder på ett ovanligt stort och välmarkerat stigsystem. Här kan du vandra från havet nära kuststaden Viareggio, genom dalar och skogar upp i bergen. Det är praktfullt att gå mellan toppar på upp mot 2000 meters höjd och se ut över havet. Här finns något för alla, några stigar är så lätta att du ofta möter familjer med mindre barn, andra är utrustade med kedjor och stålvajrar för att säkra att inte någon störtar ner. Stigarna är fint markerade, men det finns många av dem och de korsar ofta varandra, så en bra karta är en absolut nödvändighet. Den stora fördelen med detta område är att du aldrig behöver vara speciellt långt från civilisationen – här ligger många mindre byar med restauranger och gamla hyddor som du kan övernatta i – samtidigt som du upplever naturen i dess renaste form.
Jag upplevde själv detta område för första gången augusti 2012, då jag och min fru flög till Pisa, tog tåget till Viareggio där vi bytte till buss och åkte de 15 km till Camaiore inne i landet. Här provianterade vi i den lokala butiken, och så började vi vår vandring uppåt. Vi hann gå i cirka tre timmar innan vi fann en äng där vi slog läger och tältade över natten. De kommande dagarna gick vi norrut genom bergen. Här var det upp och ner – och när vi tre dagar senare promenerade in på Ristoro del Cavaliere vid Piazza al Serchio, där vi satte upp tältet mellan kaninburar och getters hagar, hade vi vandrat genom aktiva marmorbrott, kravlat ner för klippor medan vi höll oss fast med kedjor, slagit läger där vi fått lust (det är tillåtet att tälta praktiskt taget överallt) och mött väldigt få andra vandrare. Det var första, men absolut inte sista gången turen gick till denna del av Toscana. Nästa gång stannar vi nog ett par veckor!
